tisdag 28 april 2009

Im just standing in a doorway, Im just trying to make some sense

Under hela min uppväxt var den årliga fjällenresan till Härjedalen och Ramundberget och hotellet där Susanne - KNIIIIIP - Lanerfeldt hade after-ski-gympa och Kjell Lönnå var traktens kändis och läskigaste backen hette Ravinen lite av det bästa jag visste. Sportloven, helt enkelt. Och något av åren hade Olof Palme blivit skjuten och man fick tårar i ögonen när man åkte snabbt i backarna och en toppstuga med våfflor och varm choklad var lika självklar som Vasaloppet i radion på bilresan hem. Och resorna, de långa bilresorna upp och ned från fjällen. De där man tog av sig skorna och hade kuddar i baksätet och man turades om att välja musik och jag alltid valde Magnus Uggla och pappa alltid valde Rolling Stones för han älskade dem, alltid, år efter år, han tröttnade aldrig, det fanns så många skivor att välja på, flera hundra bergis. Med roliga omslag till kasettbanden och hefftiga texter som Tattoo You och Let It Bleed och Sticky Fingers och egenhändigt ihopsatta blandband förstås. Och hur han sjöng i bilen, det var falskt och det vinglade men det gjorde aldrig något för det lät så roligt och han gjorde det så innerligt och efter några vändor började man lära sig låtarna själv. Man var för liten för att fatta allt men texterna satte sig ändå. Meningar och fragment utan inbördes sammanlänkning i ens barnhjärna. Som den här låten. Waiting On A Friend. En tidig favorit eftersom det var roligt att sjunga med i oh-oh-oh-partierna och det var extra svårt för pappa att sjunga rent eftersom det går i falsett och förresten tyckte man att det var hemskt busigt att sjunga att man inte väntade på en WHORE.



Jag älskar den låten fortfarande. Jag älskar Rolling Stones fortfarande, i allmänhet alltså. Men just den låten, den är så jävla bilresa-till-fjällen för mig. Och när jag läser texten idag tänker jag att jäklar, han har en poäng, han som väntar på en vän och inte på en lady. Han menade det liksom inte bokstavligt, även om det var så jag tolkade det då, för tjugo år sedan.

Dont need a whore
I dont need no booze
Dont need a virgin priest
But I need someone I can cry to
I need someone to protect
Making love and breaking hearts
It is a game for youth
But Im not waiting on a lady
Im just waiting on a friend

Bortsett från det där med WHORE: så himla himla himla himla fint. Och melankoliskt förstås. Han väntar ju fortfarande, han som sjunger, han vill bara få hitta en som är en bästis som han kan få älska och beskydda och gråta med nån himla endaste gång. Ska det vara så svårt. Liksom. Och jo det är ju det det ska vara, tydligen, men fifan ändå. Vilken fin låt.

2 kommentarer:

I sa...

åh vi var också där varje år. Fast i svansjön, tänndalen-backarna
Lång resa upp. Minns inte vad vi lyssnade på under resorna dock.

Lena sa...

Åh, det där hade kunnat vara jag. Och min pappa.
Fast med Simon & Garfunkel i högtalarna. Åh, jag sjöng alltid med, jag förstod inte mycket av texten, jag kunde varje rad (trodde jag). Jag älskade framför allt "The Boxer", som jag kallade "Laj-laj-laj", för att dne var så trallvänlig och jag sjöng just det stycket så högt och innerligt jag bara kunde! Helst i pappas knä.