Så nu har jag blivit tagen med storm, igen. Det har hänt en del genom åren. Och nästan alltid genom böcker. Jag tror att det började m Lundell: hur jag med glupande intresse plöjde allt, liggandes på klipporna på landet. Och väl hemma i Stockholm började efterforskningarna. - Vem är vem? - Hur hänger det och det ihop? Och så vidare. Sökningar på internet och KBs mikrofilmer (som jag dessvärre inte kan ta del av utan att bli illamående av, likt en åksjuka jag annars aldrig annars känner av.) Kanske är det mitt undermedvetna som sätter ett nödvändigt - stopp!, för min till slut nästintill osunda nyfikenhet. För att inte tala om dessa otaliga stadsvandringar jag gjort med frenesi. Här bodde han, här gick han i skolan. Som sagt: och så vidare. Och alltid ensam. (Få i min närhet är invigda i detta tillstånd jag hamnar i. Utom min mamma, som alltid avskytt denna, i hennes ögon, snaskiga skvallerådra. Diskretion och privata sfärer ska in i det längsta bevaras och upprätthållas.)

Likt mycket annat fick jag min vilja igenom, även med den bespottade/omhuldade författaren. Mina frågor, de var många!, fick jag persoligt besvarade. Mitt enorma intresse för hur hans kvinnor sett ut, haft för sig, var, är alltjämt oberört. Senast för någon månad sen bad jag LK söka på ett bildarkiv efter den mest omtalade av hans unga kvinnor. Sökningen ledde inte till något, och kanske är det inte meningen att jag ska veta allt. Se allt.

Efter Lundell har denna passion, ja det går inte att likna det vid annat, mattats något. Ibland har faktiska människor i min omgivning blivit föremål. Jag samlar på mig all information jag kan skaka fram, och sen bevarar jag de mest personliga bitarna inombords. Likt små juveler i ett skrin. Min egna lilla samling av andras hemligheter. Sånt jag aldrig skulle prata om med utomstående, som är förtroenden jag verkligen bevarar och värderar. Men ibland är det alltså inte alls förtroenden, utan frukter av rent detektivarbetet.

För att byta spår, en liten parentes: jag har en bok som varit en stundligen god vän under min tonårstid. Och för all del, även under post-tonåren. Den heter Soltecken och är skriven av Linda Goodman 1981, med övertygande åttiotalsprosa. Som ni kanske anar av namnet, är det en astrologisk sanningssägare. Av rang! Alla stjärntecken redogörs med nogrannhet, om än pinsamt likartat. Min bok har jag fått, tagit, av min mamma. Och den är helt sönderläst. Som jag legat i min säng och tummat på sidorna. Varje gång ett nytt romansämne dykt upp har boken åkt fram. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte händer längre.

(Senast om vädursmannen, om vilken hon säger bland annat: "Han är männen bland män. Förstör aldrig hans manlighet men förlora inte heller din individualitet. Försök inte köra med honom och låt honom inte köra med dig.")

Relativt depraverande för en kärlekskrank 13-åring, som varken vet ut eller in, och plöstligt ska lära sig bli manipulerande famme fatale. För en uttråkad 26-åring desto mer underhållande. Inte minst för att se boken som ett tidsdokument, där 68-rörelsen aldrig tycks ha existerat och där hårsprejen står som en sky. Titta bara på den piffiga författarinnan:

Mest tummade är sidorna 350 till 356. Om vattukvinnan. Att hitta sig själv är väl ett ständigt pågående projekt för de flesta, och jag är nog knappast den första som tar till mer eller mindre opålitliga källor. Men Linda Goodman mina vänner, hon är en trevlig guide! Och onekligen: sidorna 350 - 356 har sina poänger.

Och för att återgå till det jag började skriva om: den ohämmade nyfikenheten. Linda Goodman skriver om mig (?), vattukvinnan: "Förvänta dig att hon undersöker ditt hjärta tills dess du inte har en enda hemlighet kvar eller en enda dröm som inte har blivit analyserad."

Kanske har hon rätt. Inte vet jag, men något ligger det i det. Mitt intresse för andra har alltid varit enormt.

En annan känd person som legat under min lupp under de senaste, säg två åren, är fantastiska Hanne-Vibeke Holst. Jag har ägnat många timmar åt att sitta på internet och lusläsa allt som står om henne. Och inte står. För att inte tala om hur jag med minituös nitiskhet läst hennes böcker, och då förstås jämfört den inte helt självbiografiska (men oh så "influerat" av hennes egna liv) trilogin om Therese Skårup med den helt självbiografiska Min mosters migrän. För att inte tala om alla de stunder jag läst om hennes män, tittat på foton och funderat. Inte minst på det där uppbrottet. Från äktenskapet till kärleken.

Och nu är det alltså dags igen. Jag har läst Mina resor med Diana av Cecilia Hagen och är drabbad. Jag känner igen känslan, jag kände den redan efter ett kapitel. Som ett litet inneboende djur som liksom fick vittring. Av verkliga liv och av att känna att det finns något att lära sig. För jag tror att det är det, det handlar om. Att jag hungrar efter personliga berättelser, som kan inspirera, avråda och stärka mig. Min egen mamma är alltför obekväm i rollen, eller så är jag fortfarande tonårigt oförmögen att lyssna på vad hon faktiskt säger.

Men att dra såna växlar är kanske lite väl kvasipsykologiskt. Allt går inte att härröra till ens föräldrar trots att det är så tacksamt. Kanske är sanningen så simpel att jag är en obotlig skvallertacka. Som vill veta allt. Se allt. Eller så handlar det bara om att jag avskyr hemligheter, eller kanske letar jag efter någon slags formel. På hur livet kan och bör levas. Antagligen är det väl, inte helt chockerande, en blandning av alltihop.

Dessutom trivs jag med känslan, det är den enda riktiga hobbyn som kan få mig att tappa tiden. Googla, fundera, foga ihop pusselbitar: - Men sa inte du att...? Läste jag inte att...? Men är inte det...? Ser han ut så...? Och så vidare.

Och nu är jag alltså där igen. Cecilia Hagen är en fin skribent och en spännande person. Likt Hanne-Vibeke är hon någon jag vill veta mer om, lära mig av. Dessa kvinnor som levt, lever, och framför allt skriver: obevekligt raka och öppenhjärtiga. Och till synes så kloka och insiktsfulla. Det är så modigt, och jag vill veta mer! Så nu kommer jag sätta mig med datorn i knät och frossa i hennes Expressen-krönikor och imorgon ta mig ner till akademibokhandeln o köpa allt som finns. Men helst av allt: Jag vill sitta i deras kök, med en varm kopp te, uppflugen på en köksbänk med knäna uppdragna mot bröstet, lyssna och prata med dem. Och lära mig.