Fot-olle

I rullstol ju. Sittandes. Och publiken står upp.

Framme! Yay!

Debasers uteservering

Kl 17.00 öppnade den för säsongen. Kl 17.05 var vi där. Och oj vad vi inte var först.

[edit. de hade öppnat tre.]

Bokaffär - min bästa affär

Här har jag jobbat. Praktiserar lite såhär på valborg.

Valborg

Det här vädret, det som är i Stockholm idag, vet ni hur ofta man vaknade med pirrmage i tonåren på Valborg och bara ÖNSKADE att det skulle vara just såhär? Och vet ni hur sällan det faktiskt var såhär? Så många år man klämt in sig i för kalla och tighta kläder eftersom man hade lagt studiebidraget, det ynka lilla, på något nytt plagg från HM eller JC som man liksom bara MÅSTE visa upp på Valborg, lunginflammationföljder eller inte. I Sala åkte man till Uppsala förstås. Satt bland tusentals andra i Slottsbacken. Började dricka billigt bubbel redan på tåget, som om jag inte missminner mig gick klockan 10.34. Det var årets höjdpunkt då, Valborg. Första vårdagen och ibland, sisådär vart tredje år, det här med fylla i solsken. Det gillade jag och de mina.

I år åker vi till Livets Hårda Skola på Adelsö och konceptet är ungefär detsamma om än snäppet lugnare. Först jobbar man. Sen klipper man sig lite. Äter lunch någonstans. Sätter sig på en inhyrd buss tillsammans med kanske hundra andra glada gynnare. Kommer fram, kollar eld, grillar korv, tittar på The Field, dansar till Emelie och Lina som spelar skivor. Och vädret, ja det är ju helt jäkla perfekt dårå asså bah.

Confession

Jag har gråa hår. Några stycken. Fler och fler. Och jag insåg igår, dagen innan jag skulle gå och klippa mig, att jag färgar över dem allra mest för min frisörs skull. Hur sjukt är inte det?

Kamma lillräkans hår

Det här med borste och kam är inget som Lillis tänker slösa dyrbar ungdomstid/pengar på att använda/köpa. Därför har hon dreads. Mot sin egentliga vilja är hon en dreadstjej. Ibland kammar hon över promoefrillan så att man inte ser dreadsen (det är egentligen mest en stor), ibland hinner hon inte det och låter den guppa fritt i vinden. Ibland säger jag till henne att det gått lite för långt, undefär samtidigt brukar kollegorna börja kalla henne för trollet. Då får jag rycka in. Mina flinka fingrar jobbar och jobbar, nedifrån och uppåt, för att reda ut dreadlocken. Detta har skett idag. Jag kom uppskattningsvis en femtedel igenom röran innan lunchen var över. Vi har alltså lite jobb kvar. Till en annan gång.

Nu blommar kungsan!

Så vi kan väl kalla det vår och själv är jag så trött att hälften vore nog och kunde jag lägga mig raklång på marken här och nu skulle jag somna pä fem röda ingen överdrift.

Älska Chapel Hill

Jag har ätit middag med tre av mina favoritpersoner, nämligen Lina, digge och erika AkA chapel hill crew. Nu är jag så mätt på crepes att det känns orimligt att jag någonsin kommer känna hunger igen. Men det var inte det jag skulle säga, jag ville mest bara visa vilken himla gullig tröja chapel hillarna gav mig eftersom jag evt är deras största fan. En tröja rakt från the hills. Eller ja, budapest för att vara mer exakt.

Im just standing in a doorway, Im just trying to make some sense

Under hela min uppväxt var den årliga fjällenresan till Härjedalen och Ramundberget och hotellet där Susanne - KNIIIIIP - Lanerfeldt hade after-ski-gympa och Kjell Lönnå var traktens kändis och läskigaste backen hette Ravinen lite av det bästa jag visste. Sportloven, helt enkelt. Och något av åren hade Olof Palme blivit skjuten och man fick tårar i ögonen när man åkte snabbt i backarna och en toppstuga med våfflor och varm choklad var lika självklar som Vasaloppet i radion på bilresan hem. Och resorna, de långa bilresorna upp och ned från fjällen. De där man tog av sig skorna och hade kuddar i baksätet och man turades om att välja musik och jag alltid valde Magnus Uggla och pappa alltid valde Rolling Stones för han älskade dem, alltid, år efter år, han tröttnade aldrig, det fanns så många skivor att välja på, flera hundra bergis. Med roliga omslag till kasettbanden och hefftiga texter som Tattoo You och Let It Bleed och Sticky Fingers och egenhändigt ihopsatta blandband förstås. Och hur han sjöng i bilen, det var falskt och det vinglade men det gjorde aldrig något för det lät så roligt och han gjorde det så innerligt och efter några vändor började man lära sig låtarna själv. Man var för liten för att fatta allt men texterna satte sig ändå. Meningar och fragment utan inbördes sammanlänkning i ens barnhjärna. Som den här låten. Waiting On A Friend. En tidig favorit eftersom det var roligt att sjunga med i oh-oh-oh-partierna och det var extra svårt för pappa att sjunga rent eftersom det går i falsett och förresten tyckte man att det var hemskt busigt att sjunga att man inte väntade på en WHORE.



Jag älskar den låten fortfarande. Jag älskar Rolling Stones fortfarande, i allmänhet alltså. Men just den låten, den är så jävla bilresa-till-fjällen för mig. Och när jag läser texten idag tänker jag att jäklar, han har en poäng, han som väntar på en vän och inte på en lady. Han menade det liksom inte bokstavligt, även om det var så jag tolkade det då, för tjugo år sedan.

Dont need a whore
I dont need no booze
Dont need a virgin priest
But I need someone I can cry to
I need someone to protect
Making love and breaking hearts
It is a game for youth
But Im not waiting on a lady
Im just waiting on a friend

Bortsett från det där med WHORE: så himla himla himla himla fint. Och melankoliskt förstås. Han väntar ju fortfarande, han som sjunger, han vill bara få hitta en som är en bästis som han kan få älska och beskydda och gråta med nån himla endaste gång. Ska det vara så svårt. Liksom. Och jo det är ju det det ska vara, tydligen, men fifan ändå. Vilken fin låt.

And I wonder when we are ever gonna change

Hej. Jag har varit borta men nu är jag tillbaka. Jag har varit ledsen men nu är jag glad. Och jag vaknade i morse med Tina Turner på hjärnan och blev tvungen att ägna morgontimmen innan jobbet på att youtuba klipp från hennes konserter under turnén som pågår nu. Fy fan, jag älskar alltså henne. Älskar We don't need another hero och när hon sjunger ALL THE CHILDREN SING.

Sju anledningar att jag hellre bor i sverige än tex hmm new york

På ölandsgatan

Tittar vi på Robinson och jag har ju liksom då inte sett det innan. Hänger med så gott det går. Spontant gillar jag den här Jarmo mest. Vilka hejar ni på?

Kära Debban, jag saknar dig. Öppna snart tack.

Kan vi prata om ärrvävnad fast det är äckligt?

Såhär är det nämligen. Jag har två ärr, ett på vardera sida bruten fotled. Inga nyheter där inte. Det kortare av ärren döljer två ganska långa skruvar, det är det man ser på bilden. Det längre, som jag inte visar, döljer en lång platta och cirka åtta mindre skruvar. Nu till mitt dilemma: mina ärr beter sig väldigt olika från varandra. Det är som att de inte alls inser att de tillhör samma fotled, samma kropp med, rimligtvis, samma typ av läkkött. Det här ärret är nämligen svinfult. Som en utstickande daggmask sitter det där, i all sin ickeprakt, och alltid när foten gör ont så är det just där, under fula ärret. Andra sidan ba: snygg, rak, lek, ickesmärtande. Min fråga är egentligen mest av fåfäng karaktär såhär dagen då man för första gången i år spatserat staden runt i enbart tygskor och inga strumpor: kommer det bli bättre? Kommer det alltid vara såhär fult? Kan jag göra något? Någon som vet något om sånt här? Mvh, ärrad.

Check!

Jag gör sällan checklistor fast jag borde. Ibland när jag jobbar har jag mycket svårt att förstå varför jag är så stressad. När jag skriver ned allt jag borde hinna och komma ihåg inser jag snabbt varför. Men det är skönt att stryka streck över sakerna när de är gjorda. Det är det ju förstås. Igår fick jag chansen att smygkolla på min vän Lovisas checklistor. Hon har dem i ett litet block i väskan hela tiden. Min absoluta favorit här är "nyckel-frågan?". Med ett frågetecken efter. På andra plats kommer "surdeg". Är också mycket imponerad över att hon gör små rutor att bocka i när hon är färdig.

Så nu har jag blivit tagen med storm, igen. Det har hänt en del genom åren. Och nästan alltid genom böcker. Jag tror att det började m Lundell: hur jag med glupande intresse plöjde allt, liggandes på klipporna på landet. Och väl hemma i Stockholm började efterforskningarna. - Vem är vem? - Hur hänger det och det ihop? Och så vidare. Sökningar på internet och KBs mikrofilmer (som jag dessvärre inte kan ta del av utan att bli illamående av, likt en åksjuka jag annars aldrig annars känner av.) Kanske är det mitt undermedvetna som sätter ett nödvändigt - stopp!, för min till slut nästintill osunda nyfikenhet. För att inte tala om dessa otaliga stadsvandringar jag gjort med frenesi. Här bodde han, här gick han i skolan. Som sagt: och så vidare. Och alltid ensam. (Få i min närhet är invigda i detta tillstånd jag hamnar i. Utom min mamma, som alltid avskytt denna, i hennes ögon, snaskiga skvallerådra. Diskretion och privata sfärer ska in i det längsta bevaras och upprätthållas.)

Likt mycket annat fick jag min vilja igenom, även med den bespottade/omhuldade författaren. Mina frågor, de var många!, fick jag persoligt besvarade. Mitt enorma intresse för hur hans kvinnor sett ut, haft för sig, var, är alltjämt oberört. Senast för någon månad sen bad jag LK söka på ett bildarkiv efter den mest omtalade av hans unga kvinnor. Sökningen ledde inte till något, och kanske är det inte meningen att jag ska veta allt. Se allt.

Efter Lundell har denna passion, ja det går inte att likna det vid annat, mattats något. Ibland har faktiska människor i min omgivning blivit föremål. Jag samlar på mig all information jag kan skaka fram, och sen bevarar jag de mest personliga bitarna inombords. Likt små juveler i ett skrin. Min egna lilla samling av andras hemligheter. Sånt jag aldrig skulle prata om med utomstående, som är förtroenden jag verkligen bevarar och värderar. Men ibland är det alltså inte alls förtroenden, utan frukter av rent detektivarbetet.

För att byta spår, en liten parentes: jag har en bok som varit en stundligen god vän under min tonårstid. Och för all del, även under post-tonåren. Den heter Soltecken och är skriven av Linda Goodman 1981, med övertygande åttiotalsprosa. Som ni kanske anar av namnet, är det en astrologisk sanningssägare. Av rang! Alla stjärntecken redogörs med nogrannhet, om än pinsamt likartat. Min bok har jag fått, tagit, av min mamma. Och den är helt sönderläst. Som jag legat i min säng och tummat på sidorna. Varje gång ett nytt romansämne dykt upp har boken åkt fram. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte händer längre.

(Senast om vädursmannen, om vilken hon säger bland annat: "Han är männen bland män. Förstör aldrig hans manlighet men förlora inte heller din individualitet. Försök inte köra med honom och låt honom inte köra med dig.")

Relativt depraverande för en kärlekskrank 13-åring, som varken vet ut eller in, och plöstligt ska lära sig bli manipulerande famme fatale. För en uttråkad 26-åring desto mer underhållande. Inte minst för att se boken som ett tidsdokument, där 68-rörelsen aldrig tycks ha existerat och där hårsprejen står som en sky. Titta bara på den piffiga författarinnan:

Mest tummade är sidorna 350 till 356. Om vattukvinnan. Att hitta sig själv är väl ett ständigt pågående projekt för de flesta, och jag är nog knappast den första som tar till mer eller mindre opålitliga källor. Men Linda Goodman mina vänner, hon är en trevlig guide! Och onekligen: sidorna 350 - 356 har sina poänger.

Och för att återgå till det jag började skriva om: den ohämmade nyfikenheten. Linda Goodman skriver om mig (?), vattukvinnan: "Förvänta dig att hon undersöker ditt hjärta tills dess du inte har en enda hemlighet kvar eller en enda dröm som inte har blivit analyserad."

Kanske har hon rätt. Inte vet jag, men något ligger det i det. Mitt intresse för andra har alltid varit enormt.

En annan känd person som legat under min lupp under de senaste, säg två åren, är fantastiska Hanne-Vibeke Holst. Jag har ägnat många timmar åt att sitta på internet och lusläsa allt som står om henne. Och inte står. För att inte tala om hur jag med minituös nitiskhet läst hennes böcker, och då förstås jämfört den inte helt självbiografiska (men oh så "influerat" av hennes egna liv) trilogin om Therese Skårup med den helt självbiografiska Min mosters migrän. För att inte tala om alla de stunder jag läst om hennes män, tittat på foton och funderat. Inte minst på det där uppbrottet. Från äktenskapet till kärleken.

Och nu är det alltså dags igen. Jag har läst Mina resor med Diana av Cecilia Hagen och är drabbad. Jag känner igen känslan, jag kände den redan efter ett kapitel. Som ett litet inneboende djur som liksom fick vittring. Av verkliga liv och av att känna att det finns något att lära sig. För jag tror att det är det, det handlar om. Att jag hungrar efter personliga berättelser, som kan inspirera, avråda och stärka mig. Min egen mamma är alltför obekväm i rollen, eller så är jag fortfarande tonårigt oförmögen att lyssna på vad hon faktiskt säger.

Men att dra såna växlar är kanske lite väl kvasipsykologiskt. Allt går inte att härröra till ens föräldrar trots att det är så tacksamt. Kanske är sanningen så simpel att jag är en obotlig skvallertacka. Som vill veta allt. Se allt. Eller så handlar det bara om att jag avskyr hemligheter, eller kanske letar jag efter någon slags formel. På hur livet kan och bör levas. Antagligen är det väl, inte helt chockerande, en blandning av alltihop.

Dessutom trivs jag med känslan, det är den enda riktiga hobbyn som kan få mig att tappa tiden. Googla, fundera, foga ihop pusselbitar: - Men sa inte du att...? Läste jag inte att...? Men är inte det...? Ser han ut så...? Och så vidare.

Och nu är jag alltså där igen. Cecilia Hagen är en fin skribent och en spännande person. Likt Hanne-Vibeke är hon någon jag vill veta mer om, lära mig av. Dessa kvinnor som levt, lever, och framför allt skriver: obevekligt raka och öppenhjärtiga. Och till synes så kloka och insiktsfulla. Det är så modigt, och jag vill veta mer! Så nu kommer jag sätta mig med datorn i knät och frossa i hennes Expressen-krönikor och imorgon ta mig ner till akademibokhandeln o köpa allt som finns. Men helst av allt: Jag vill sitta i deras kök, med en varm kopp te, uppflugen på en köksbänk med knäna uppdragna mot bröstet, lyssna och prata med dem. Och lära mig.

Man kan spegla sig i dem och ärligt talat är det inte speciellt snyggt

De är liksom för långa. Om man lägger knorvarna runt knäna ser det ut som fettvalkar. Plus att det glansiga ser ut som en superhjältekostym, fast på en ickesuperhjälte. Vågar inte ens prova de rosa. Kanske till ngt bröllop i sommar förresten. Jo, jag ska på ett. På sofieros slott. Min älskade gamla pluggbästis Monkan slår till. I ett slott. Och jag ska vara där, i ett par chockrosa superhjältetights. Nu är det bestämt.

Sol ute och kvar på jobbet. Mikket uttråkad, samt ambivalent.

Här är mina nya kläder i alla fall. Det vita är från Tretorn. Det andra är från Ida Sjöstedt och ser ut som något jag gillade att klä mina Barbiedockor i när jag var liten.

Note to self: läsa om atonement

Den här mannen älskar jag. Atonement är en av mina absoluta favoritböcker. Och här finns en ganska bra text om just Ian McEwan och sättet han skriver/berättar. Hur han hela tiden använder slumpen och dess konsekvenser och är en sucker för hemligheter och tvära vändningar och trauman och hur de resulterar i förlust av oskuld. Typ.

"McEwan is addicted to the withholding of narrative information, the hoarding of surprises, the deferral of revelations; this manipulation of secrecy, apart from its obvious desire to keep the reader reading, seems to incarnate a desire to repeat the texture of the originating trauma, and in so doing, to master and contain it."

"At a formal level, the confession of any withheld revelation, even an unsettling one, is satisfying. It contains and closes; it solves a narrative puzzle. This manipulation of surprise is reproduced at the level of McEwan’s sentences. He writes very distinguished prose, but is fond of a kind of thrillerish defamiliarisation, in which he lulls the reader into thinking one thing while preparing something else."

Och det här, är inte det så JÄLLA BRA slash CREEPY:

"In The Innocent, Leonard and Maria are having sex in her bedroom. He hears her whispering and thinks it is an endearment. This continues for two paragraphs, and then McEwan reveals the content of the whisper. ‘What at last he heard her say was, “There’s someone in the wardrobe.”

Morgonshoppar på VOX!

Nu är det lön. Och utförsäljning hos Vox. Members Only, Ida Sjöstedt, Tretorn (älska tretorn), Pudel och lite annat. Tvåhundra kronor plagget. Jag handlade för åttahundra. Ett par skor, två par blänkande shiny tights, en tröja rikare. Wee. Och så vädret på det.

*vernissagar*

*jobbar*

Lillräkan är bakis

Här sitter Lillräkan som jag kallar henne nuförtiden, Lillis alltså, och är bakfull. Mitt på blanka dagen! Hon hade tydligen trevligt på Nalen igår medan en annan packade upp i snigelfart. Nu ska jag berätta något som är alldeles sant om Lillräkan. Hon har just skaffat konto på raggarportalen. Lillräkan heter hon där, om man vill gå in och ragga lite.

Nu gör jag det bara!

Städar. Närå. Men börjar använda gummistövlar till vardags. Ih!

Zopiklon och Tretorn

Alltså, jag tycker så mycket om att vara hemma igen. Jetlaggen slänger sig som en tung filt över mig ibland, senast igår på bussen från jobbet, så att jag omöjligen lyckas hålla ögonen öppna trots offentliga platser och jag måste attacksomna en stund. Och på kvällarna tar jag sömnisar eftersom jag framåt halvtre på morgonkvisten ännu inte lyckas bli naturligt trött. Tänk att jag är en sådan tönt för jetlag. Hur som helst. Jag tycker så mycket om att vara hemma igen. Jag tycker om mina sammanhang här i Sverige. Jag vill nog kanske aldrig flytta härifrån.

Nu tittar jag på morgonnyheterna och hoppas på regn så jag kan använda mina impulsinköpta stövlar. Fortfarande lite blyg inför dem, även om jag tycker de är jättesnygga utan regn så känns det liksom... lite pinsamt. Måste vänja mig av med den känslan. Här ska bäras gummistövlar i vått och torrt. Vi börjar idag.

Somnar om och vaknar igen, som jag alltid gör

Jetlagstatus: rätt dålig. Kunde ej somna inatt, tog halv sömntablett vid två, vaknade i chock halvåtta, otroligt oberedd på att börja en ny dag. Men nu är man här igen. På balansbrädan. Rätt glad vad det verkar. Så: god morgon!

Fucking fantastic var det faktiskt

Tina Turner

Jag och Elias fick globenrelaterat infall. Sitter nu framför en alldeles gudomlig tina som undrar vafan kärlek har med saken att göra. Fifan alltså, hon är magnifik.

Bring your kids to work

Ibland har mina kollegor med sig sina barn till jobbet. Då brukar de - barnen, inte kollegorna - få glass och smyga runt här i kontorets korridorer. Idag har jag smugit in frida. Hon sitter där i ett hörn och pratar telefon med någon. Medan jag jobbar med mitt. Funderar på att snart ta henne till köket och bjuda på en glass. Det har man väl hört att man ska göra.

Hemma. En balansjakt.

Nu är jag tillbaka på jobbet. Hemma igen. Kom igår vid tolv, lyckades sova hela flygresan trots massiv turbulens över island (tydligen). Kände mig nästintill normal, jetlagwise. Det är bara magen som är dum. Äcklad när man ska äta, hungrig när man ska sova. Fikade och promenerade och åt och kollade filmer hela dagen och natten igår. Som vilken vanlig söndag som helst. Och nu är jag tillbaka hos Lillis på jobbet. På mitt rum en ny grej: en balansbräda. Jag tror jag behöver den. Foten, osv. I övrigt är mycket sig likt och schmarro *likes this*

Hur jag shoppar

Jag går aldrig i affärer. Bryr mig inte så värt mycket om mode. Handlar kläder sällan och då nästan enbart på impuls och magkänsla. Det vill säga, ser jag svarta höga gummistövlar på några personer jag tycker ser fina ut i New York och luskar ut att de kommer från Tretorn och dagen därpå går förbi Tretorns New York-butik så går jag in och köper mig ett par höga svarta gummistövlar. Trots att Tretorn är svenskt och troligtvis billigare här. Trots att det är tungt att bära hem. Trots att svarta gummistövlar inte är nummer ett på listan över plagg jag behöver. För köper jag dem inte exakt när jag går förbi butiken så kommer jag inte göra det hemma heller och då går jag miste om den spontana och ovanliga känslan av att jag verkligen verkligen vill ha något specifikt. Så handlar jag.

I övrigt går jag mest runt i butiker och tänker att saker är snygga men att det inte känns som "måsten" och därmed skiter jag i att handla. Det är bara en av tio grejer jag senare inte kan släppa taget om i tanken, och de kan jag således i efterhand gå tillbaka för. Det enda som dröjer sig kvar efter New York är en baddräkt från American Apparel som jag inte kommer över hur gärna jag vill ha. Så den köper jag. Snart. Nästa lön. Eller nästnästa. Fan vad skönt det ska bli att inte visa magen i sommar. Jag kan ta hon i lilas boobs och frippa också om de kommer på köpet.

Mvh

Carolina, jetlaggad

Nu ni, nu far jag hem

Nu är det morgon, sista morgonen, den där då du kom till mig och våren var som vackrast och vi körde på en fågel och begravde den. Igår var tanken att vi skulle gå ut PÅ RIKTIGT men det blev inte riktigt så. Ola var jetlaggad och Santos var fullt och vi blev storstadstypiskt rådvilla och ba: gick hem.

Idag är det sol och tjugo grader i newwan och vi ska hänga runt till femsnåret. Då går tåget till Newark och sedan blir det lång resa hem. Har passat på att vakna med ryggskott för säkerhets skull. Så att resan inte ska kännas för enkel att uthärda.

Jag lyssnar på Livet & Döden med Eric Schüldt. Jag älskar livet och döden. Det första programmet har tema godhet. Jag vet inte vad jag tror om godhet men jag vet några människor som jag kommer att tänka på när jag tänker på ordet. Elias är en av dem. Åh, vad jag saknar dig Elias.

Nu duscha, skriva vykort, ligga på pir, åka hem. Hejdå Nyc för den här gången.

Trillade förbi en filminspelning

Spent it all on hats

Gick upp redan sju imorse. Hängde på laundromat och betalade i tjugofemcentare för att tvätta och torka saker. Som lakan. Och underkläder. Och flyttade sedan ut ur Jiddans lägenhet i Brooklyn. In på hotell i China Town. Ut på stan, tyckte jag hade lite för mycket resekassa kvar att bränna. Köpte smink och mediciner för tvåtusen spänn. Blev pank. Gick hem till hotellet. Tittade ut på gatan. Väntade på Hanna. Väntar fortfarande. Ikväll sista kvällen. Ut och äta med Ola. Oklart var. Oklart när. Väntan är oliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiidlig.

Nonsensgrej, men vafan

Vad har hänt med take away-kaffelocken? Både på pressbyrån och 7-11 sitter plastlocken nuförtiden så löst så de nästan åker av när man tar muggen i handen, och det är i princip omöjligt att gå omkring utan det fullkomligen sprutar kaffe över hela handen (har man otur spills det även på skor och kläder). Fast locket sitter på, man har satt på det som man ska. Mina senaste pressbyråkaffeinköp har jag fått gå och hålla en hel bunt servetter runt hela muggen för att inte få kaffe med mjölk över hela jackan och i morse tänkte jag fuck pressbyrån och gick till Slevan istället, och det var precis samma sak! Fick hålla armen så långt bort från kroppen som möjligt och när jag kom fram till jobbet var hela handen kaffeindränkt. Efter åratal av ökad take away-kaffe-kultur och utveckling av take away-muggar så gör de såhär!? Det är inte okej. Är det finanskrisen som gör att de snålar in på kvalitén, eller vad?

Våren alltså:

Hit me hard hit me right between the eyes

Förresten. Den här utställningen med Sophie Calle som jag pratade om häromdagen. Take Care Of Yourself. Brevet hon fick, som 107 kvinnor tolkade. Såhär löd det. Spontana reaktioner?

As you have noticed, i have not been quite right recently. as if i no longer recognized myself in my own existence. a terrible feeling of anxiety, which i cannot really fight, other than keeping on going to try to overtake it, as i have always done.when we met, you laid down one condition: not to become "the fourth"
i stood by that promise: it has been months since i now have seen the "others", because i obviously could find no way of seeing them without maiking you one of them.

i thought that would be enough, i thought that loving you and your love would be so enough so that this anxiety - which constantly drives me to look further afield and which means that i will never feel quiet and at rest or probably even happy - would be calmed when i was with you, with the certainty that the love you have for me was the best for me, the best i have ever had, you know that. i thought that my "disquiet" would dissolve into my writing so that i could find you. but no. in fact it became even worse, i cannot even tell you the sort of state i'm in. so i started calling "the others" again this week. and i know what that means to me and the cycle that it will drag me into.

i have never lied to you and i do not intend to start now.

there was another rule that you laid down at the beginning of our affair: the day we stopped being lovers you would no longer be able to envisage seeing me. you know this constraint can only ever strike me as distratrous and unjust (when you still see R and J...) and understandable (obviously): so i can never be your friend.

but now you can gauge how significant my decision is from the fact that i am prepared to bend to your will, even though there are so many things - not seeing you or talking to you or catching the way you look at people and things, and your gentleness towards me - that i will miss terribly. whatever happens, remember that i will always love you in the same way, my own way, that i have ever since i first met you: that it will carry on within me and, i'm sure, will never die.

but it would be the worst kind of masquerade to prolong a situation now when, you know as well as i do, it has become irreparable by the standards of the very love i have for you and the one you have for me, a love which is now forcing me to be so frank with you, as final proof of what happened between us will always be unique.

i would have liked things to have turned out differently.

take care of yourself.

Everyday's like thursday

Vakna åtta. Gå upp och göra kaffe till Hanna. Sist förstörde jag bryggaren, den här gången kokar mjölken över. Hopplös. Ofokuserad. Prata på dator med person i Sverige. Äta frukost, lyssna på P1, byta till Nationalteatern, sjunga med. Hanna duschar. Jag duschar. Kolla kolla. Barn av vår tid. Sent en lördag kväll. Underbar text. Lämna lägenheten. Åka tunnelbana. Åka till Prospect Park. Solsken. Värme. Titta på killar som spelar baseball. Försöka förstå reglerna. Tycka att killarna är roliga när de skäller ut varandra. Promenera lite. Köpa vatten. Titta på Brooklyn Museum. Titta på Brooklyn Library. Hamna på Washington Avenue. Fortfarande solsken. Hitta restaurang med bakgård. Äta fantastisk tonfisksallad. Ta tunnelbanan till Manhattan. Möta Martina vid New Museum. Titta på Generational: Younger Than Jesus. Gilla Ryan Trecartins grej mest. Ta en drink på Cake Shop. Ta tunnelbanan hem. Läsa bloggar. Grina till inlägg. Googla på Ryan Trecartin. Titta på 30 Rock på amerikansk TV. Somna.

Tallest man on earth

Vi höll på att missa det för det visade sig att Bowery Ballroom hade en hel stor övervåning med en hel stor scen. Vi satt i källaren i baren och ba: undrar var han ska spela egentligen? I det där hörnet kanske?

Anyways. Min mobilkamera plockar tyvärr inte upp ljud så bra, varför man inte hör hur den här killen spelar gitarr som att det vore cirka fem andra där. Och sjunger som lite av en gud, om man frågar mig.

Shine your light on me as I chase through the night

Idag tror jag att det är onsdag. Veckan börjar lida mot sitt slut nästan. På lördag kväll hoppar vi på planet hem och jag funderar mycket på huruvida det är en smart eller osmart idé att ta ett (riktigt, receptbelagt) sömnpiller på planet. Så att man får sova och tvingar sig tillbaka till svenska tiden lite snabbare. Men tänk om vi störtar och jag är borta? Eller om grannen behöver gå på toa och vill att jag ska ställa mig upp ohc jag inte kan? Åh, är ambivalent.

Idag gör jag och Hanna saker ifrån varandra för första gången på sex dygn. Hon går på Neue Gallerie och jag går på det här. Sophie Calle, "Take Care Of Yourself" på Paula Cooper Gallery. Alltså, jag är så peppad.

I received an email telling me it was over.
I didn't know how to respond.
It was almost as if it hadn't been meant for me.
It ended with the words, "Take care of yourself."
And so I did.
I asked 107 women (including two made from wood and one with feathers),
chosen for their profession or skills, to interpret this letter.
To analyze it, comment on it, dance it, sing it.
Dissect it. Exhaust it. Understand it for me.
Answer for me.
It was a way of taking the time to break up.
A way of taking care of myself.

Sophie Calle har alltså blivit dumpad över ett email och emailet slutade med "take care of yourself", vilket hon inte riktigt visste hur hon skulle göra. Så genom fotografier, textanalyser, filmade performances och lite annat presenterar hon alltså 107 kvinnors olika tolkningar av hennes dumpningsmail. Ett medium har bland annat fått säga sitt. Och någon vetenskaplig studie. En barnsaga. Osv osv osv. Alltså jag ÄR SÅ SUGEN.

Examining the conditions and possibilities of human emotions, Take Care of Yourself opens up ideas about love and heartache, gender and intimacy, labor and identity. 107 women (including a parrot) from the realms of anthropology, criminology, philosophy, psychiatry, theater, opera, soap opera and beyond each take on this letter, reading and re-reading it, performing it, transforming it, and pursuing the emotions it contains and elicits.

Fast innan jag åker lyssnar jag på den här sisådär fem gånger i rad när jag borstar tänder och tvättar fejja. Jag älskar när kören och hon sjunger mot varann och kören sjunger "you must be kind to yourself" och hon svarar "i don't know why to do that" och kören säger "no one's gonna do that for you" och hon svarar "well i'm not asking them to" och kören svarar "be kind and fine at the same time" och hon svarar "one too many things to keep track of". Alltså ni hör ju. Så fint.

100 jämt

Nu får det vara bra med bloggande för min del. Det är inte ni det är jag heee. Har för mycket annat att göra och som ingen vettig människa kan tänkas vilja läsa om. Puss och kram!

PS. Schmarro! Om du går till MoMa så kan du kolla in Klara Lidéns separatutställning. En viss blivande Mr Sandra Engström har gjort musik till en av filmerna. *Stolt*

Midweek typ

Ojojoj, här rusar dagarna fram fast vi rör oss i slow motion. Ungefär så känns det. Jag minns inte ens när jag skrev här sist. *Betyder inget pga är obsessive*. Hur som helst. Vi har gått och gått och gått och gått. Ibland har vi gått på stora gator, ibland på mindre. Överallt dessa vita fantastiska blommande träd. Några av dem heter Magnolia, det har Hanna lärt mig, de andra vet vi inte exakt vad de kallas så vi kallar dem rätt och slätt lind. Vi har gått på två house parties, båda två i så gigantiska läggor på Manhattan att frågor om pris inte besvarar med annat än menande blickar och skamsla it's crazy expensive. Vi har gått på en av världens bästa klubbar, Sway's, som varje söndag har Morrissey-tema och därmed spelar minst en låt med Morrissey eller Smiths i halvtimmen. Ibland fem. Plus att folk som på ett magiskt klockslag (läs: tolv) börjar röka inne på klubben, först med cigaretterna långt ned under bord och senare med armarna i luften till dansen. Vakterna ba: ser mellan fingrarna. Eller ser inget i den rökiga luften. Oklart. Jag har knappt shoppat en enda grej vilket har med dollarkurs och matbegär att göra. Lägger det mesta på mat, dryck, mer mat, och en och annan upplevelse typ Whitney Museum (har jag berättat om det? det var hsh jätteöverskattat och Holzers installation blev typ TOM pga dess overload och hastighet) och bio. Såg igår Sunshine Cleaning och gillade.

Idag åker min kollega Anna som varit här hela veckan hem. Vi har fem dagar kvar. Under de dagarna tänkte vi gå på New Museum, hänga i Prospect Park, sticka på en smärre utflykt och mest bara vara. Vi gör det ganska bra faktiskt.

six feet och mer därtill

kära ni,

ni ska veta att mitt långsamma bloggande (oförsvarligt långt mellan varje inlägg numer) i allra högsta grad beror på min arbetsbörda, för tillfället. jag gick in i six feet under (tyckte inte om slutet. kändes som att de sista 2 minutrarna förstörde hela upplevelsen. men antagligen var det bound to happen - antiklimax förväntat, trots allt. ofrånkomligt efter maratontittande.) nåväl, jag gick in i six feet under och kom ut överhopad med arbete. kanske finns en koherens däremellan, men faktiskt inte. hur som helst så har jag 60-timmars veckor och blir glad om jag hinner se min fine karl däremellan (men det händer inte så ofta, eftersom han börjar jobba - när jag slutar). blogga är således svårt, jag orkar inte ens tömma en diskmaskin när jag väl tagit klivet över hemmets tröskel.

men nu hamnar jag visst i martyrbloggandet igen (varför hamnar jag så ofta här?), det var inte tanken. tanken var att få tala lite om six feet. vad säger ni? vad tyckte ni om? vilken säsong var bäst? själv hade jag svåra koncentrationsproblem under säsong 2 och 5. hatade brenda genom hela serien, tyckte nate var en platt karaktär. älskade david, claire och ruth (lite ibland). fö: nates och lisas dotter - hur STÖRT stilla och tyst var inte det barnet? blev så jävla irriterad varje gång ungen var med i bild, lika delaktig som ngn av de brunbetsade fotoramar som stod överallt, utom hos ruth. kunde till slut inte fokusera på dialog eller handling, bara tittade på inventariebarnet och hur tyst och fogligt det lilla livet var - oavsett ålder eller situation. mkt märkligt.

Obs allvarlig fråga

Har ni någonsin sett något klyschigare än detta:

Vill ut

Jag vaknade idag klockan sju. Jetlaggen vinner över mig men jag skiter lite i det. Förutom att Hanna sover både dag och kväll och morgon och det får mig att känna mig lite som en misslyckad person, så får det vara bra som det är, det här. Det här ickesovandet.

Nu är klockan tjugo över åtta och jag Googlemappar efter en bra rutt för en morgonpromenad. Idag har New York lika fint väder som Stockholm om jag förstått saken rätt. Skriver ihop en promenad enligt nedan och får veta att den bara är 3,04 km. Lite svårt att gissa såhär i främmande kvarter. Hm. Aja. Kanske två varv?

Do you like to watch, like to watch the bird?

Vi var på Starr Space igår. Inte så mycket att säga om det förutom att

- Andrew W.K. inte var där.
- Det inte bara var musik utan även performances.
- Jag fattar inte performances. *okonstnärlig*

Damn straight

Katter och hundar regnar det. Hemma är det sol och påsk. Ojetvist.

Man kan säga att det inte har gått så bra för oss idag. Regnet öser ner utan pauser och det blåser vidrigt snålt och vi bestämde oss för att möta Anna på en mittpådagenbio vid Union Square klockan ett. Väl på L-linjen mot Manhattan fick vi veta att det var banbygge och enbart var 25:e minut skulle tågen gå över vattnet. Givetvis inte det vi var på. Vi fastnade på jävla Bedford Avenue. Blev dyngsura och iskalla, köpte kaffe och muffins och funderade på vårt inställda eftermiddagsöde. Mötte Sigfrid och Petter på ett brunchställe som hette Rabbit Hole, gjorde en snabb sammanfattning över humör och planer och bestämde oss för att officiellt lägga ned den här dagen och satsa på kvällen i stället. Åka till ett ställe som heter Starr Space och ikväll har något som heter Sweet Thunder Talent Expo 2009 och ligger i en gammal industrilokal några stop från vårt. För att vara på den säkra sidan bestämde vi att ta en bil dit. Man kan inte lita på L-linjen idag. Inte heller på vädret. Eller våra humör.

Så nu ligger vi här och semisurar. Slash surfar. Slash läser. Lyssnar på Crazy Frog på Spotify för Sigfrid var tydligen inblandad i dess succé. Har inte exakt vågat fråga på vilket sätt, den är ju hemskt dålig alltså. Ikväll ska vi hur som helst se Fischerspooner och den här heta snubben som heter Andrew W.K. och som jag inte känner till mer än att den här låten som låter en aning som Turbonegro var med i Spung. Världens bästa Spung.

05.42, ger upp om er nu

Klockan 05.43 svensk tid kan jag konstatera att det var fler online igår vid den här tiden. Pratglada fyllisar som berättade snaskigt oredigerade versioner av sina kvällar i Gubbrummet, där Popmorsa spelat skivor. Hihi. Det var roligt. Idag inte alls lika kul. Och Hanna har somnat trots att hon sov TOLV timmar inatt. Jag sov dryga fem och ligger ändå här vaken. Man har olika behov. Tydligen.

Träd och brand

Bäst just nu: olika vita träd

Efter världens längsta frukost åkte vi till slut till Whitney. Det var bra för att jag har velat gå till Whitney cirka sedan första gången jag var här i Nyc. Det var dåligt för att det var så oimponerande. Femton dollar för tre våningar och inget speciellt. Inte ens Jenny Holzers textbaserade Protect Protect var så mycket mer än blinkande rader som for fram och tillbaka över olika digitala remsor. Så att säga.

Sedan gick vi ut och gick. Och gick och gick och gick och gick. Vädret var mulet och temperaturen var tio grader. Ibland regnade det. Då luktadet det som det helst ska göra när det regnar. På Duane Read köpte jag receptfria piller och PeptoBismol för trettio dollar, sedan åt vi Falafel, sedan åkte vi hem. Planen var att byta om och åka tillbaka in till Manhattan för att möta Sigfrid och Co för drinkar, men väl hemma blev vi tantigt trötta och gick och lade oss. Klockan elva.

För så får man faktiskt göra när man är på semester. Som man vill.

Såhär såg det ut i nederkanten av Central Park. Det är det här med de vita träden, jag blir helt galen av dem.

God morgon!

I USA: Nya teer. Bra skit.

Väntar fortfarande på att Hanna ska vakna. Tänker på vänskap.

Igår när vi satt i en park och tittade på alla som hade hundar och alla som kastade tennisbollar och alla som hade stuprörsjeans och stora solbrillor och yvigt Strokes-inspirerat hår började vi prata om vänskaper. Vilka man har sedan länge, vilka som är nya, hur de olika typerna liksom ger sitt till ens bild av sig själv och sin tillvaro. Och det slog mig, och slår mig egentligen mycket oftare än jag någonsin säger det till dem det berör, att jag älskar mina vänner så att det nästan inte är klokt. Hela bunten, i den sammansättning den är. Jag tänker på dagarna på sjukhuset förra året, när folk bara var där fast jag var helt borta på morfin och inte kunde prestera ett sällskap värt namnet. Jag tänker på min packning här i New York som har gästspel av både Cals datafodral, Pelles laddare, Annas bok (inte att förväxla med Anna Book), Annas väska, Jaris sömntabletter, Lovisas scrubsbrallor, Willes iPod, ärva emelieplagg. Var jag än rör mig och vad jag än gör påminns jag liksom om det här. Och hur de/ni faktiskt är orsaken att jag ens är här, ska tilläggas eftersom det jag gör nu är min trettioårspresent från dem. Eller er.

*Blir sentimental*

*Gråter lyckotårar*

*Ok inte exakt gråter men nästan*

Lång fredag, åtminstone morgonen

Godmorgon Långfredag. När jag tittar på klockan i högra hörnet på skärmen får jag små skurar av panik och vill ställa mig upp i sängen, sätta händerna i sidorna och skrika HANNA VAKNA HON ÄR NÄSTAN TVÅÅÅÅÅÅÅ. Men så tittar jag på mobilens klocka, tänker om, inser att föregående mening med slutkläm åtta istället för två inte funkar lika bra. Jetlag igen alltså. Vaknade sex. Det får duga.

Somnade ju nykter och före tolv och allt. Efter en middag med Jd och Sia i en källare där belysningen bestod av lysrör och hela China Town verkar ha samlats. Råstimmigt. Skrikigt. Jd hävade att Anthony Boudain gått dit när han velat äta riktig kinamat i New York. Skitsamma. Det var väl helt ok. Sällskapet viktigare. Och killing of jetlag, igen dårå.

Nu kollar jag på utställningar. På New Museum finns en som heter Generational: Younger Than Jesus*, som jag vill se (Cal, Roysdon är en av de 50 konstnärerna där). På Whitney pågår Jenny Holzers Protect Protect. Klara Lidéns installation Moonwalk visas på Moma (hur stort är inte DET).

Äsch, inget speciellt. Vanlig långfredag bara.

Vår, DuMonts, En kudde hos Jiddan

Framme, safe osv.

Nu ni älsklingar, nu är jag framme i New York. Malaysian Airlindes var långt ifrån så lylligt som jag mindes dem, helt vanligt bara, och jag tvångsblundade mig igenom exakt hela flygresan pga sömnbristen och jetlagsmördartestet (se nedan). Väl framme kunde en spegel på Newark berätta att jag var likblek i fejjan och hade en frisyr som Gud glömt, men ingen brydde sig. Tåg till Penn Station, vilse i tunnelbanan (note to self: downtown och uptown betyder inte exakt samma sak), svettigt med väskor, ta sig till Brooklyn och Lorimer Street, plinga på Jds dörr där hennes tjej Sia öppnade och betedde sig som att vi var bästisar från förr fast vi aldrig ens mötts innan. Tror jag fick fyra eller fem pussar och hennes två hundar, varav den ena såg ut som en valp och den andra bara hade tre ben, var uragulliga. Lägenheten fantastisk, vädret fantastiskt, humöret fantastiskt, det är en bra början detta. I Sverige är väl klockan sisådär åtta nu. Eller nio. Här är den tre och medan Hanna duschar (jag SKITER i't, vem behöver duscha egentligen) skriver jag detta.

Jodå. Fint som snus.

Som vore det ett tecken från gud

Började solen skina när den fullpackade mazdan kom tillbaka till startpunkten, och drömmen om att dricka vin på nyinredd balle kommer strax att infrias.

Köpte såg

Jag tänker bra att ha. Min första sen jag flyttade hemifrån för 16 (!) år sen.

Kanske...

Bergogolv istället för trätrall? Billigare, that's for sure. Silvan (aldrig hört talas om förut. Tyskt?) blev vårt andra stopp, vi har redan avvikit från planen, men det gör inget.

Mot dom södra förorterna!

Mazdan går fint i 90 och vi har en lista med affärer som ska besökas, i prioordning. Vi söker efter trätrall, bänk, stolar, parasoll. You name it, we want it.

Skärtorsdag: Bilutflyktsdag

Vi åker för att pimpa våra balkonger! Jojo, Lisa och jag. Mazdan ska ta oss dit.

*livebloggar från plan*

Lina, vi träffade nyss sigfrid, frykberg och glantzelius eller hur han stavar, på planet. Så då vet du. Nu far vi på ricko. Hej.

Det här med sömn förresten

Nu är det torsdag morgon. Senast jag sov var det tisdag natt. Jag testade en ny metod att mörda/förvirra jetlagen inatt, dvs inte sova alls. Man får se hur det går. Just nu är jag mest bara skittrött. Vill boarda exakt prick nu men nej, man ska tydligen fylla planet med mat först. Typiskt. Här sitter Hanna, hon har röda mjukbrallor på sig. Jag har chinos. Vem bryr sig. Ingen. Men jag somnar snart, jag gör det. Hej igen.

Så då. Nu far vi.

Min taxi går om sex timmar

Men inte bryr mig väl jag om det. Tydligen. Sitter här med Lillis och Lojsan och Emla och myser med lite vanlig Retsina och gör en ungdomlig fotomin. Slash gang-sign. Äsch jag vet inte. Men livet leker, det gör det fan.

Min guddotter nästan

Eller ok inte guddotter. Gud hit och Gud dit liksom. Men popmorsas unge. Hanna. Dubbelettan i DN idag. Så jäkla tuff och ball.

Tack Dollarn

Kommer ni ihåg när jag skrev det här?

Mina hot alltså.

Funkar så bra.

Färdig!

Sådärja. Nu är den stängd och bara handbagaget återstår. Däri ska dator, böcker, biljett och pass och pengar och iPod och kamera och sånt rymmas. Men det är en enkel historia. Det svåra var den stora. Och den är nu klar. Puh.

Packa med Schmarro, steg 5

I sista steget vid packningen av den väska som checkas in gäller det att inte gå på fällan 'fylla upp väska men glömma att lämna utrymme för necessären'. Mycket vanligt misstag. Man sparar necessären till sist eftersom man in i det sista behöver sina necessärgrejer. Därför packas den inte förrän precis innan avresa. Därför glömmer man att lämna plats för den. Och får göra om och välja bort ännu mer kläder (se förra steget) och blir ännu mer ledsen över detta, så tag mitt råd: spara plats för necessären. Och kom ihåg att allt flytande bör vara med i stora bagaget, inte handbagaget. Och när du ändå är igång, packa receptbelagda mediciner i stora bagaget (dvs: i necessären) och släng i receptet om du har't i närheten. Som synes på bilden tar jag även med en utskrift av röntgenplåt om jag piper i spärrarna, men det problemet har nog inte jättemånga att oroa sig för.

Packa med Schmarro, steg 4

Det fjärde steget är förknippat med ångest. Det heter välj bort. Lägg fram allt du skulle vilja ha med dig på din resa, titta på högarna, räkna och inse orimligheten i att ta med dig 25 tröjor och 8 klänningar för en dryg veckas semester. Vandra några varv i lägenheten, gör något annat en stund, tänk att saker mirakulöst kommer att lösa sig av sig själva om du tänker på annat en stund. Kom tillbaka till högarna och inse att så inte är fallet. Börja det vidriga jobbet i att välja bort. Det känns som att hugga av en arm. Det känns som att varje plagg du stoppar tillbaka i garderoben är en förlorad kamp. Du börjar tycka synd om dina plagg som inte får resa. Du börjar tycka synd om dig själv som inte får resa i dina plagg. Du dödar dina darlings och du inser att det är fånigt att känna sorg men du gör det ändå. Fjärde steget är värst.

Packa med Schmarro, steg 3

Steg tre. Enklast först. Underkläder, skor, handduk om sådan krävs. Räkna på antal semesterdagar, packa ned detta antal trosor och strumpr plus 40-50% ytterligare. För man byter om mer när man är borta. Går mer. Går ut mer. Vill duscha mer. Svettas mer. Det är bra med lite extra. Satsa på två par skor, ett par att resa i och ett par i väskan. Det är för lite med ett par i tio dagar. För mycket med tre. (ok, den skarpsynte ser att jag packat två par och därmed kommer ha med tre par. Jag är varken nöjd eller stolt över denna överpackning, men kan inte välja. My bad and I already regret it.) I det här skedet kan man börja oroa sig när man tänker på hur mycket mer som ska in, och det gör man vanligtvis rätt i. Hejdå illusionen av lätt packnig. Hej gamla vanliga superansträngda blixtlås på väska. Men det kommer snart.

Packa med Schmarro, steg 2

Det andra steget är egentligen det första i själva packningsritualen eftersom det första tillhör kategorin förberedelser, och det stavas: resekläder. Lägg fram, och öronmärk därigenom, det du ska resa i. Här bör man välja dels något som är skönt, inte för tight, inget som klämmer åt på något ställe som possibly kan bli obekvämt while trying to sleep sittande i flygstol, och samtidigt vara något man tror man vill använda igen senare under semesterveckan/orna. Man behöver inte vara snygg på resan och att man är/känner sig äcklig när man kommer fram är givet, så satsa på skönt. En tisha som går direkt i smutspåsen efter första duschen och en byxa som funkar igen. En halsduk för att det kan dra så förjävligt på vissa flygplan. Skönt är viktigast. Check.

Packa med Schmarro, steg 1

Första steget är egentligen inget steg. Det är mer av en förberedelse. Se till att allt du äger och möjligtvis vill ha med dig är rent. Tvätta, helt enkelt. Kan och bör göras någon dag innan själva packningen går av stapeln, annars blir det för mycket på samma dag och packning känns övermäktigt och kombinerat med jobbigt. Se även till att lämplig väska finns till hands. Låna eller köp. Tänk: hellre stor väska än liten. Den ska inte fyllas helt på ditvägen, hellre hem om nödvändigt. En större väska är inte jobbigare att ta med sig än en mindre. Bara lättare att packa. Steg ett är alltså: var förberedd. Rena kläder och väska. Check.

Packningsritual by schmarro

Jag gillar att packa i god tid. Minst ett dygn innan själva resan packar jag. Alltid. Jag gillar att packa inför resor. Jag tycker det finns ett egenvärde i själva packningen. Nu ska jag berätta hur jag packar. Spännande va? Det kommer i bilder och steg. Snart: steg 1. *cliffhanger*

Apropå

bland annat det här och det här så är det Doktor Åsa om PMS på teve om 20 minuter. Kan va värt, om det är bra. Har aldrig sett programmet, vet bara att hon är Robinson-Åsa.

Bästa med påsken del 6

Middagsfika med Frugan och Lillis innan hem och packa. Yey.

Bästa med påsken del 5

Ok. Inte heller tillhörande påsken men: hitta hyresvärdinna i nyc på bild i nyköp tidning. Som därmed blir perfekt present. Wee, peppen växer. Två små dagar kvar. Inte ens.

Bästa med påsken del 4

Ok, inte exakt tillhörande påsken men hallå KÖPA BÖCKER (och tidningar)! Inför semester! Och det är fortfarande ljust ute! Gotta love it.

Ursäkta men vill man inte bara smälla AV när man ser/hör det här?

Bästa med påsken del 3

NU JÄVLAR ÄR DEN UPPE PÅ SPOTIFY. Two Suns. Årets hittills bästa skiva! Bat For Lashes i nästa påskägg, tack!

Bästa med påsken del 2

Påskägg från Vasakronan. Inte jätteimponerande urval.

Bästa med påsken del 1

Påskägg från Nalen. Sjukt imponerande urval.

Vemod armod och barkbrödsbod

Men gud vad skönt. Nu kan jag leva med fettvalkarna. Inte för att jag kommer i min klänning för det. Men kom på en enda tjock omslagsbrud som INTE är Beth Ditto. Gäsp säger jag. Sooo last season. Jag tänker sätta mig själv på vatten och bark ändå tror jag. Bröd är ju helt uteslutet.

Nej det var inte nu. Puh.

Äsch, det där var helt vanlig dygnskort magbakterie med illamående ju. Vad fånig jag är. Nu ska jag sticka till min systers man och han ska hjälpa mig med deklarationen, i alla fall dess urkrångliga del om aktier och arv och uppskov som jag trots samtal med både skattemyndigheten OCH banken inte förstår ett skit av. Sedan ska jag få äta korv med tillbehör korv, hos Frida. En jättebra väska har jag fått låna av Anna, en jättebra adapter har jag fått låna av Pelle. Det här kommer bli bra.

Är det nu som det stora V-modet rullar in?

Men usch, varför är jag så under ytan? Det är strålande sol och om bara en liten liten stund åker jag på långsemester. Det är lugnt på jobbet och det mesta flyter som det ska. Ändå känns allt halvgrått och jag mår illa. Som att något hemskt ska hända men jag vet inte vad det är. Hoppas jag inte är synsk.

Lite stolt blir man allt

När man frågat fina Schmarro om hon vill skriva till ens tidning och hon gör det trots att hon tycker det är ett halvjobbigt ämne och att DN:s recensent sen i en recension av numret skriver om "Carolina Setterwalls fina och öppenhjärtiga uppgörelse med sin ensamhetsskräck".

Meddelas endast på detta sätt 2

Jag fick 1 av 7 möjliga rätt på DN:s nutidsorientering igår. Det är hemskt. Då lyssnar jag ändå på radionyheter en timme varje morgon. Allt måste flyta förbi, rinna av mig som vatten på en gås. Jag = DUM.

Meddelas endast på detta sätt

Imorgon drar jag till Stockholm. Jag tar emot i mina svärföräldrars våning i Vasastan ända fram till söndag. Jag är den där utmattade feta saken som liggen i jaccuzin. Ni får gärna ge bebisen lite mat och ta med lchfsnacks till mig. Vi ses!

Adapter!

Köper man den i Sverige innan man åker eller i USA när man är framme? En som gör om en svensk data/telefon/whatever-sladd så att den passar i ett amerikanskt uttag alltså. Har glömt.

Han ser mig inte jag vet inte vad jag ska göra

Doing the uteservering bara. Fifan så fedt.

Träffade skön brud på Sibyllan

Hon heter Hanna och har nya vantar. Gör en speziell min.

Fylla på förråden

Daniel

Åh just det. Bat For Lashes nya. Kommer nästa vecka. Den är på riktigt TO DIE FOR. Och här finns i alla fall en av de bästa låtarna på skivan - Daniel - upplagd på Spotify. Lyssna älska njut osv.

Running errands

Som vanligt vaknar jag före nio. Min kropp och vanor - går inte att rubba. Jag får alltid ett hell med jetlag. Vaknar tre på natten/morgonen och kan inte somna om de första typ fyra nätterna i nyc. Är därmed skittrött de första fyra dagarna och gud, kvällarna är helt weird. Som att vara på late night efterfest redan vid middagstid. Men aja. Skitsamma. Nu är det iaf en vanlig svensk lördag, jag ska köpa böcker och tvätta och börja packa, igår såg jag florence valentin på strand, han var kort.

Vi har en autist ibland oss

Vi har introtävling på jobbet. Och det visar sig att anna kan ALLT. På ett nästan skrämmande sätt. Det går ca en sekund på låtarna, sen skriker hon. Och kan. No matter om det är latin kings eller tlc eller johnny cash eller china in your hand eller britney. Hon kan sin skit, anna. På ca en sekund. Skrämmande. Vi funderar nu på om det finns ett sätt att tjäna pengar på henne. Nu: ac/dc och you shook me all night long. Och nu: kenta just idag. Och nu nirvana come as you are. Osv osv.you get the pic.

Uppdatering 2 kackerlacka

Alltså jag har bott med kackerlackor en gång, i en lägenhet i eskilstuna. Det började när vi just flyttat in med små svarta kryp i besticklådorna. Vi sa då till hyresvärden att vi hade nån slags skalbaggar i köket. De sa att det inte var något alls och att det inte fnns problem med ohyra i huset. Några veckor senare hade de små krypen inte försvunnit utan snarare blivit fler och dessutom lite större, lite mer bruna. Och de kröp upp ur diskhon. När vi tvättade en kväll såg vi att på betonggolvet bakom tvättmaskinerna låg så kallde "Roach Motels". Kackerlacksfällor!

Ingen ohyra my ass. Vi gick till hyresvärden igen och sa "Hej, ni ljög, det finns uppenbart ohyra i huset" och såg samtidigt att de hade flera böcker i bokhyllan bakom skrivbordet som det stod SKADEINSEKTER på. De erkände (!) och sa att de skulle sanera vår lägenhet. Sedan följde en period - månader - av skräckblandat äckel inför att det faktiskt var kackerlackor vi hade i lägenheten, och hur man skulle förhålla sig till det. Förutom det uppenbara faktum att vi var tvungna att LEVA med dem.

Saneringen gick i omgångar, firman som utförde sprejräderna hade "TERMINATOR" tryckt på ryggen på sina vita overaller. Bara det.

När vi kom hem till lägenheten efter skolan öppnade vi dörren men gick inte in. Först lyssnade vi noga och spejade åt alla håll i hallens tak och på väggarna. Så att ingen kackerlacka skulle ramla ner i huvet på oss när vi steg in (de blev lite långsamma och sega av saneringsmedlet). Vi hade ett antal "Roach Motels" (varför hette de det, det låter ju nästan trevligt) utplacerade på golvet och i fönster. "Motellen" hade ett segt sött klistrigt kladd i botten som kackerlackorna lockades in till och sedan fastnade för att ligga där och dö en långsam död.

En kväll när jag skulle gå och lägga mig och drog undan täcket på sängen sa det "Ttrrrt" (ja ni hajjar) och 2-3 äckliga kryp sprang snabbt åt olika håll över lakanet. Då var det nog, då var det dags att flytta ut. Jag fick bo hos en vän några veckor tills alla kackerlackor var döda och lägenheten kunde städas ur. Fy fan.

Det vill säga, jag vet:
1) Hur vidriga de verkligen är
2) Att det inte är ovanligt att de finns i restaurangmiljö
Men:
3) Jag inte tänker ha dem i min mat!

Uppdatering kackerlacka

Jag mår fortfarande illa. Känner för att dricka klorin.

Tvi och fy fan!

Jag fick en KACKERLACKA i min mat på thairestaurangen på Medis nyss. En hel jävla kackerlacka i min wokade mat. Jag hade nästan ätit upp. Fy fan. Så jävla vidrigt äckligt! Gå inte dit och ät, tack.

Personer jag vill ha min släkt / ingifta släkt:

* Revisor
* Tandläkare
* Vanlig läkare
* Kiropraktor
* Pilot
* Mäklare
* Datatekniker
* Kakelperson / byggare

Jag har kirron och piloten i familjen. Läkarn och kaklet i närmaste vänkretsen. Resten saknas fortfarande.

Och dollarhelvetet

Ska ned till under åtta inom fem dagar annars jävlar.

Deklarationsdags. Versalerna haglar.

Igår bjöd jag Frida (frugan, inte Lillis) på middag, man kan säga att det har blivit lite av en tradition. Jag, som är känd för ungkarlslivsstil och oförmåga att krydda/laga/handla mat, svänger ihop något på chansning och Frida kommer och utbrister att det är det GODASTE HON NÅGONSIN ÄTIT (hos mig). Igår blev det spagetti och köttfärssås. Sen, också det enligt tradition, ligger hon i min soffa och jag ligger i min säng och hon jobbar med någon text och pratar exakt hela tiden och slänger ur sig frågor jag inte kan besvara eftersom jag inte känner till sammanhanget eller varifrån frågan dykt upp i hennes hjärna. Det är ganska rart. Vi dricker varma drycker också, efter maten. Hur som helst.

Deklarationsjäveln har kommit! Jag fattar absolut INGENTING! Jag har företag med förlängt räkenskapsår och ska alltså göra min första deklaration med F-skattesedel någonsin. Jag har sålt en klump ärvda aktier för att betala tillbaka en skuld till min syster, och tydligen gjort reavinst på kuppen. Och ska deklarera detta på en särskild blankett vafan! Och liksom hallå och ursäkta men: HUR GÖR MAN? Jag och Frida pratade om det här igår, konstaterade att vi båda tror att vi är allra minst normalbegåvade och har en relativt god förmåga att både tänka logiskt och förstå matte. Men ändå. Det är ju helt omöjligt. Hur GÖR folk som inte bara skriver under och skickar in sin deklaration? Har ALLA revisor? Kul att skaffa revisor när man knappt tjänat pengar, när det handlar om åtta pyttesmå fakturor på ett och ett halvt år. Skitkul verkligen.

Nu ringer en idiotkvinna från Dalarna in till Ring P1 och pratar bergsäkert om att man blir sjuk av mobiltelefoner och sladdlösa hemtelefoner. Jag hatar folk som är bergsäkra fast de egentligen inte vet saker. Går på känsla och säger "så är det bara". Ring P1 kryllar av sådana. Grabben i graven bredvid-Mazetti är programledare. Hon är för snäll.

Aldrig nöjd

Edvard har börjat med en ny och väldigt rolig sak. Han kryper runt i lägenheten och undersöker saker på egen hand. Han skrattar hela tiden. Det enda jag behöver göra är att byta en blöja då och då, ge honom lite mat, dricka kaffe och hålla mig ur vägen. Jag börjar känna mig överflödig. Och känner längtan efter bebislukt igen nu när Edvard inte längre ligger still så länge att man kan snusa i hans hår.

Lajjar vidare med STRANGERS. Börjar få blodad tand.

Stranger: HI
You: HI
Stranger: WHERE ARE YOU FROM?
You: i'm from sweden, you? caps-lock-land?

Testar en annan STRANGER, even sicker:

Stranger: Has anyone really been far even as decided to use even go want to do look more alike?
You: omg!
Stranger: Has anyone really been far even as decided to use even go want to do look more alike??
You: what does that question even mean?
Stranger: I just accidently the whole fleshlight

Talking to a stranger etc.

Haha guuuud det är är så bisarrt. Wille sitter på andra sidan jorden och skriver om en sida han blivit tipsad om, en där man slängs in i en chatt med random stranger och ska prata om... ja det är liksom frågan. Wille beklagade sig för att han blev dumpad inom trettio sekunder och jag behövde givetvis testa. Man kan säga att vi har pratat längre än trettio sekunder, cirka två minuter right now, jag och STRANGER, och det är ganska konstigt. Jag för in ämnet på Wille snabbt för säkerhets skull. Man kan säga att min STRANGER är en skum typ tror jag, kolla:

Stranger: so
You: so
Stranger: why are u here? bored?
You: no my friend just told me about it
You: he'd tried it and the person he talked to disconnected in like one minute
You: he felt very dumped and i wanted to see what it was like
Stranger: to feel dumped?
Stranger: so what ur trying to say is... that u never got dumped
You: no, to chat to a stranger i guess
Stranger: so whats it like?
You: haha no that's not what i meant
You: it's weird
Stranger: how come?
Stranger: i talk to strangers all the time
You: don't know, just weird. you do? here?
Stranger: on the subway
Stranger: i am very sociable person xD
You: you go up to a stranger on the subway and say hi who are you and stuff?
Stranger: no not like that i dunno
Stranger: sometimes i hear people talking about something and i jump in, its not very polite.

This just in

Har ni sett att Singoalla numera finns med lakrits? Det är inte ofta jag tycker att saker är som en knulldröm, men nu tycker jag att vi drar till med det. Jag skiter i bantningen och har redan köpt en ny klänning. En lite mer förlåtande klänning.

BOKTIPSEN - hela listan!

För någon vecka sedan bad jag om hjälp med boktips inför min resa till New York. Jag bad om samtida och witty och smart men inte alltför ansträngande, fiction och inte alltför faktaspäckat, originalspråk helst. Ni var urgulliga! Allt det här tipsade ni om. På lördag går jag till en bokaffär och shoppar loss.

Ondskan: Guideboken NFT (Not for tourists)

Wille: Gum Thief av Coupland (börjar lite halvdassigt men blir bättre och bättre. Fick lite Garp-vibbar av metahistorien. ) Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer.

Johanna: What I Loved av Siri Hustvedt, om du inte har bekantat dig med den ännu. Den liksom smyger sig på.

Nina: Chuck Klosterman. Eller Alex James biografi. The Gum Thief av Coupland (Inte alls lika pladdrig som JPod.) Lionel Shriver "We have to talk about Kevin" (För lite gråt. VÄLDIGT tung i början! Men det var värt att plågas lite. Efter ett tag tar mamman/kvinnan större plats i berättelsen och fokus hamnar mer på hennes dialog med sig själv, om både kvinno- och mammarollen, äktenskapet, livet.) "Sons And Lovers"

Eff: Torgny Lindgren. Junot Díaz bok The Brief Wondrous Life of Oscar Wao.
Någon av Richard Feynmans anekdotböcker: Surely you're joking, Mr. Feynman eller What do You care what other people think.

Lena: Per Anders Fogelström och Haruki Murakami!

Clara: Siri Hustvedt - What I loved och Nicole Krauss - History of love

Emma: The curious incident of the dog in the night time av Mark Haddon

Cal: En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie (Fängslande från första sidan, och en spännande smart rolig och sorglig/hemsk berättelse om ett antal olika personers liv i början och slutet av sextiotalet i nigeria/biafra. Både intellektuella diskussioner, vardagsprat och göromål, en glimt historia, massor av känslor och kärlek och personskildringar som hette duga.)

Hypotetisk: All the Sad Young Literary Men (för att den handlar om att vilja skiva, om relationsproblem och lite New York).Eller Grub (också i New York). Eller If On A Winter's Night A Traveller av Calvino (väldigt rolig och kreativt skriven.)

Katti: The white tiger av Aravind Adiga

Anna: Special topics in calamity physics av Marisha Pessl (I början blev jag störd och tyckte hennes eviga litterära referenser m.m. var skitjobbiga, sen åkte jag in i boken och blev totalt fast. En sån där sidvändarbok som man längtar till att få läsa när man inte gör det.) Extremt högt och otroligt nära av Safran Foer (lite besläktad med The curious incident...fast ännu bättre). De små tingens gud av Arundhati Roy.

J: Richard Brautigan"In watermelon sugar" (Härligt poetiskt flum)

Gagz: Benjamin Kunkels Indecision (för samtida, lättsamt och småquirky som delvis utspelar sig i en akademisk NY-familj) och Apathy av Paul Neilan. (Båda är lättlästa med en del lol-moments även om humorn tidvis blir lite väl ansträngd i Apathy.) Något med Tom Perrotta

Elin: Curtis Sittenfelds Prep. G-B Sundströms För Lydia

Pukka is the shit. På ett bra sätt alltså.

Min nya favvobutik är Goodstore på Skånegatan. Där finns alla mina teer. Och de har öppet till åtta på vardagar, det är ju pretty fantastiskt.

Så då vet ni.

Om gangbloggeri

"Allt fler bloggare vill göra det i grupp. Gangbloggandet suddar ut gränsen mellan tradmedia och bloggkanaler" säger Van der Brink. Japp, säger BTSW.

Wohoo! Yey! Riskastning!

261 röstade för, 22 röstade emot (idioter). 16 avstod (mesiga).



åh, så länge många har väntat på denna dag. grattis till alla er, och ÄNTLIGEN sverige. Nederländerna, Belgien, Spanien, Sydafrika och Kanada har redan hunnit före.

för egen del tycker jag mer så här.

Passivt superpeppad

I mina högtalare sjunger Annika You stupid fuck you need to come back och det är en av mina favoritrader på den skivan. Utanför mitt fönster lyser solen och man tror att det är varmt men det är bara bluff och båg, det är första april och det är skitkallt i vinden. Jag varvar detox-the med cleansing-the och ingefärs-the hela dagarna nuförtin. Vet inte om jag ska stava the/te med h eller utan h, känner mig fel i båda versionerna. Jag har just blivit varse att dust-it och torrschampoo inte exakt är samma sak. Men det är skitsamma. Smutsigt hår är ballt våren 2009 och nu har vi väl bestämt att våren är här ändå. Väl va. Förresten så är jag så nedrans jäkla peppad för nu har vi bokat den här helgen i maj, vi sticker på Selma-spa (eh inget speciellt bara korat till SVERIGES BÄSTA SPA) och man kan ju gissa om jag kommer dricka en del detox-the även där, i samband med chigongen och thaichin och vad det nu heter, det här man gör på spa-helg. Och sen börjar det dra ihop sig för New York också. Åtta små Sverigedagar kvar bara.

Det är inte läge att klaga.

Vårkänsla. Den lilla skinnjackan. Hör ihop.

Fråga stjärnorna om det

Vi håller på att planera en SPA-helg i maj. Detta för att vila upp oss innan sommaren drar igång och Bruce och Madonna och Bono och dom kommer över och gör livet stressigt för oss. Vi tittar på spa-ställen i hela Sverige. Jag nämner att jag tycker det ska vara något annat än bara ansikts- och kroppsbehandlingar. Någon typ av rörelse involverad. Lillis reagerar häftigt. Jag svarar nyfrälst.

Från: Lillis
Skickat: den 1 april 2009 11:00
Till: Carolina

Alltså vänta nu. Vi ska väl itne åka på träningsjävlahelg heller? Då vill jag inte vara med. Kan tänka mig lite qi gong. Evt nåt yogapass. Men INGET annat i träningsväg.

Från: Carolina
Skickat: den 1 april 2009 11:14
Till: Lillis

Ursäkta Frida men om jag går upp och kör en halvtimme på tex en träningscykel, då vill inte du FÖLJA MED?

Från: Lillis
Skickat: den 1 april 2009 11:18
Till: Carolina

Jomen det kan jag leva med. Jag blev lite tillfälligt rabiat bara. Förlåt. Jag är bara 24 år.

Från: Carolina
Skickat: den 1 april 2009 11:32
Till: Lillis

Sjukt rabiat. Ge mig dina födelseuppgifter så kan jag förklara varför.